Have a STRONG DAY!
14Apr/1416

Race report: London marathon

London marathon 2014 - vilket lopp, vilken dag, vilket väder och vilken publikfest! Jag har utan tvekan haft mitt roligaste lopp och kommer nu aldrig mer kunna springa Stockholm marathon eftersom London har satt ribban så extremt högt - men jag tar allt från början!

Vid sextiden var det frukost och doften av rostat bröd blandades med liniment. Hade svårt att få i mig så mycket eftersom jag var laddad och när jag tittade ut över Hyde Park såg jag att solen började titta fram och att det var helt molnfritt. En pangdag var på väg att starta! Vid sju samlades hela Sverigegänget och hoppade på bussen mot starten, resan tog 40 minuter och jag blev väldigt sömnig - var rädd att tappa peppen, men som tur var kom den tillbaka när vi klev av.

sweden

Över 40 000 personer sprang London marathon och man kunde tänka sig att det skulle vara kaos vid starten men det var långt därifrån. Allting gick extremt smidigt och loppet är det bäst organiserade lopp jag sprungit. Efter toalettbesök satte vi oss i gräset för att kolla på när eliten startade på storbildsskärm. Flera kända personer hade också spelat in lyckoönskningar till alla, kul! Klockan 10 gick starten men min grupp kom inte över startlinjen förrän kvart över.

london marathon start 1london marathon start

Hade musiken redo i öronen men tänkte att jag inte skulle sätta på den förrän efter någon kilometer, alla har ju pratat om hur aktiv publiken är så självklart vill man höra jublet vid starten (Det var bara det att jublet i starten varade för alltid, satte inte på musiken förrän efter 2 mil!). Såg till att ta det lugnt i början men självklart blev de första fem kilometrarna de snabbaste. Folk hejade på som dårar, jag skrattade och vinkade åt alla som ropade "Go Sweden", flera svenskar var även på plats och peppade på svenska.

Redan 3 km in i loppet var det många som såg uppgivna ut och grimaserade rätt illa - jag förstår inte hur man kan grina illa så pass tidigt på ett marathon?! Mitt första delmål för dagen var The Cutty Sark vid 10 km och det var så extremt häftigt. Åskådarna hejade så mycket att man inte kunde urskilja vem som sa vad, det var skyltar och musik överallt - och framför allt kände jag att det skulle bli en bra löpardag!

Runners in London Marathon round Cutty Sark in Greenwich-802339(Bild lånad från Mirror, London marathon 2013)

Nästa delmål var vid 20 km och tiden fram tills dess gick åt att kolla på löpares outfits, det kändes som att ungefär varannan sprang för välgörenhet, 1/4 var vanligt klädda och resten utklädda till djur, telefonkiosker, bebisar, dragqueens, discokulor, superhjältar med mera. Riktigt underhållande och publiken älskade det. Jag sprang en stor del av loppet bredvid en noshörning!

rhino

Det var tätt mellan vätskestationerna, vatten delades ut varannan kilometer men eftersom London marathon har haft flera dödsfall pga löpare som druckit för mycket var det mycket varningstexter om att man skulle dricka måttligt under loppet. Det här påverkade mig lite till det negativa och jag kände mig lustigt nog lite rädd när jag drack - något jag aldrig gjort tidigare. Men antar att vissa förra året drack upp hela flaskorna man fick vid varje vätskestation.

Plötsligt svängde vi upp mot Tower Bridge och kilometer 20, delmål 2 för min del. Än så länge hade jag inte börjat gå trots att jag alltid brukar gå igenom vätskestationerna vid maror - men publikens hejande gjorde att man absolut inte ville annat än springa och le. Tower Bridge var mäktigt och så smockat med åskådare att man bara häpnade över alla skrik, nästan så man behövde öronproppar!

tower bridge2tower bridge

Halvvägs, vid 21 km, mötte man många löpare som sprungit över 30 och det var såklart lite jobbigt att se dem. Nu visste jag också att vi var på väg mot Docklands och enligt instruktionerna var det dags att sätta på musik för här kunde det vara glest med folk. Loppet började gå lite tyngre för mig, jag fick ont i svanskotan - något jag känt av redan första dagen i London - men försökte att inte fokusera på det. Efter ett tag gjorde det verkligen ont och jag funderade på om jag skulle bryta, det var ju trots allt dryga 2 mil kvar - och väldigt varmt. Började gå.

Men när man går så hejar publiken ännu mer. Jag fick extremet mycket hejjarrop och cheerleaders gjorde en dans och en ramsa just till "Miss Sweden". Dessutom kom en man med ett minikylskåp (ja på riktigt!) fastspänt på ryggen. "Ingen som bär ett kylskåp ska springa om mig" tänkte jag, och så började jag springa igen.  Att ha musik behövdes inte och jag upplevde inte att det var mindre folk på Docklands än resten av banan så förstod inte varför det stod som det gjorde i instruktionsbladet.

Lurade huvudet flera gånger under loppet. Räknade efter både miles och km beroende på vad som kändes bäst för stunden, på så sätt var det alltid någon distans som lät bättre än den andra. Km 25-30 var klart jobbigast men jag visste att om jag bara klarade till 30 så hade jag bara 10 km kvar (lur!). Det onda i min svanskota släppte så det fanns ingen anledning att inte fortsätta. Jag insåg att jag inte fått i mig så mycket av min egen energi och började istället nalla från publiken. Fick i mig apelsin, godis, choklad och flädersaft av okända människor som överallt stod och bjöd på saker. Tack!

Mile 23 var den officiella hejarklacksplatsen och HELA publiken (plus alla löpare) gjorde rörelserna till "YMCA" samt "We will rock you". Så jäkla coolt, kändes som att vara med i en flashmob! Vid km 38 när vi sprang igenom en lång tunnel kollade jag på klockan och såg att det kunde bli pers om jag fortsatte hålla samma tempo, att göra det kändes inte så svårt eftersom kroppen fortfarande var hel och humöret på topp. Däremot så hade jag lovat mig själv att verkligen njuta av km 39-41, min favoritsträcka på hela loppet. Så jag sket fullständigt i perset och började gå. Är det upplevelselopp så är det!

I en lång tunnel spelades Queens "Don't stop me know" (min och min sambos låt!) och jag sjöng med högt. Dessutom hängde peppande budskap hela vägen, mycket fint!

tunnel-pepptunnel

Kom ut i ljuset igen (till min favoritsträcka som jag visualiserat så många gånger) och tittade vänster. Såg London Eye och började hulka. Alla känslor kom på en och samma gång. Kände mig så lycklig över min prestation och mitt lopp. Satte på segerlåtarna som jag planerat att höra här och klev av banan för att fotografera (ni hör - fuck sluttiden!). Flera åskådare började gratulera till målgång.

london eye

Gick i princip de 3 sista kilometrarna i loppet och tog in precis allt längs banan. Alla dofter och ljud, våren, vattnet, färgerna. "Go Sweden - run!" och orkestrar avlöste varandra. Tänkte på morfar och alla där hemma som jag älskar. Var så glad över att min kropp var hel och att den orkade, det var extremt många som krampade och linkade vid sidan om mig.

big benBig ben.

Så kom plötsligt skylten "800 m kvar" och jag började springa igen, men det kändes som en evighet innan "600 m till mål"-skylten kom! Men så plötsligt såg jag målet och jag drog upp händerna i luften och hörde pipet från chippet för sista gången. Jag hade klarat maran, för tredje gången i mitt liv. Fick medalj och en goodiebag som var så tung att det mest var jobbigt. Satte mig i parken vid Buckingham palace och ringde hem till Sverige för att gråta ut. Det är så extremt mycket känslor efter en mara och man är så trött i både huvud och kropp.

london marathon1london marathon finish

Sen var det dags att ta sig till hotellet, jag kan säga att engelsmännen frågade mig i varje trappa om de kunde bära eller hjälpa mig hem. Fick många hyllningar och grattis från okända människor. Det känns som att hela staden ser upp till maratonlöparna på ett helt annat sätt än i Sverige. London marathon är definitivt det roligaste lopp jag sprungit och det beror mycket på publiken. Att de orkar heja på ALLA, att de tar med kastruller och lock att spela på, att de dansar och ler, att de gör skyltar och delar ut energi till alla. Hela familjer och kompisgäng är verkligen engagerade på loppdagen och vilket fantastiskt stöd de var alla 42 kilometrarna (fast för mig blev det 43.5 km eftersom jag tydligen inte tog närmsta vägen).

Har svårt att se hur jag ska kunna springa fler lopp i Sverige nu för efter maran i London kommer jag ha osvenska krav på publiken. Funderar du på att springa maran i London - GÖR DET! Kosta vad det kosta vill, du kommer få en dag att minnas i hela ditt liv!

--

Tusen tack för alla sms, telefonsamtal och kommentarer på både Facebook, Instagram och här i bloggen. Läste igenom allting igår innan jag skulle sova. Ni är bäst!

london maraton medalj

Författare Annika - strongday.se

Kommentarer (16) Trackbacks (1)
  1. Grattis till ett fantastiskt lopp Annika!
    Jag blir riktigt rörd av din race report, det måste ha varit fantastiskt!
    Tack för att du finns, inte för att jag känner dig men du är så sund och härlig. Stor inspiration i vardagen!

  2. Grattis Annika! Underbart att du hade en lyckad mara. Men London, har verkligen svårt för den staden och blev faktiskt inte ens lockad nu av att springa en mara där…

  3. Åh, vilken härlig beskrivning och TACK för att du har ett annat fokus än personbästan och att plåga sig, utan att fokuset ligger på njutning och upplevelse! :)

  4. åh vad härligt. jag blir sugen!!!! massor med grattis!

  5. Grattis Annika! Det var ett jättefint reportage du skrivit, kunde inte sluta läsa! Du är jätteduktig både på att springa och på att skriva!

  6. Fantastiskt bra jobbat, Annika! Du verkar ha haft ett riktigt superroligt lopp! Gissar om det inspirerar! Kanske jag får boka in mig till London år 2016! Ska bara klämma ut en unge däremellan och sedan träna mig tillbaka i form. :-) En massa grattis till dig!

  7. Fasiken vad bra jobbat, lite avis blir man!

  8. Jag är sjukt imponerad. Hejja dej!

  9. IMPONERANDE!

  10. Åh, jag blir så sugen på att springa en mara igen…trots att jag nästan har lovat mig själv att inte göra det igen. Bra jobbat Annika! :D

  11. GRATTIS!!!! Så grymt bra gjort!!

  12. Karin: Tack!!

    Pilla: Oj, vad är det du har svårt för?

    Malin: Ellerhur, tiden är inte allt!

    Träningsglädje: Kör 2015!

    Lena: Tack så mycket!

    Ida: Ja, kör när barnet kommit och du är på g! Du kommer inte ångra dig!

    Andreas: Tack!

    Madelaine: Tack!

    Pär: Tack!

    Helena: Varför ska du inte köra fler?

    Lina: Tusen tack!

  13. Wow. Det är alltså så här man ska springa en mara. Tack för en härlig race report! Vad sägs om att träna om 1-2 veckor? Något särskilt som du är sugen på? Största kramen till dig, fy 17, jag fick rysningar av att läsa det här!

  14. Jörgen Nilsson tipsade om din race report och jag bara ryser med ståpäls över hela kroppen och tårar i ögonen
    Shit va grym du är
    Och oj vad sugen jag blir
    Tack för att du delar

  15. Vilken underbar maraberättelse! När jag läser den blir jag också sugen på att springa i London. Sthlm Marathon känns ju inte alls lika rolig längre.

    Grymt jobbat, Annika!


Kommentera