Have a STRONG DAY!
2Jun/1316

Race report: Stockholm marathon

Jag är i mål. Med en hel kropp som så här dagen efter faktiskt är pigg och utan träningsvärk - så på den punkten är jag fantastiskt nöjd och stolt. När jag kom i mål förra året var jag skadad och trött, precis efteråt fick jag hålla i väggen i hotellentrén för att försöka dra mig framåt. Man ska alltså träna till lopp inser jag!

Men igår var det inte mycket som stämde för min del. Innan var jag väldigt laddad och pirrig, hade gått igenom olika situationer som kan hända längs vägen samt bestämt vilket tempo jag skulle hålla på de olika delarna under loppet. Mötte upp Ida och hennes mamma + delar av mitt supportteam. Blev redan här lite rörd av att hela min familj var uppe och minst lika taggade som jag.

Delar av världens bästa supportteam!

Stort tack till mina sponsorer Gococo som under säsongen sponsrat med både färglada kompressionsstumpor, sleeves och vanliga träningsstrumpor.

Klockan 12.10 gick startskottet och jag satte igång min klocka för att hitta mitt tempo – men det var svårt, man dras alltid med i starten eftersom alla vill iväg. Redan på Valhallavägen började jag ana att något hänt, klockan visade att jag höll 6.02-tempo hela tiden oavsett om jag ökade eller inte. Startade om den och då visade den blankt 00-tempo och verkade allmänt förvirrad. Det var mentalt jobbigt att veta att jag nu behövde springa på känsla eftersom jag byggt upp hela loppet efter tider.

Blev på dåligt humör och försökte tänka att det här inte skulle få knäcka mig. Hörde Saras röst inom mig ”Annika folk har sprungit maror utan klockor och kommit i mål i alla fall” (just klocka har hon under senaste veckan bytt ut mot rödbetsjuice och alla möjliga andra ord när jag nojat). Redan vid kilometer tre kände jag mig uttråkad men tänkte att det snart skulle vända – snart skulle nog runners high komma.

Vid Söder Mälarstrand stod min kollega och hejade och Västerbron var snabbt över, knöt om min sko på toppen och sedan var det nedförsbacke till min ö där jag träffade på Kenth och hävde ur mig hur besviken och irriterad jag var över att min klocka lagt av. Han erbjöd sig snabbt sin och vips hade jag någorlunda koll på farten igen – stort tack! Blev även påhejad av Lotta samt Nilla och vid stadshuset skrek någon ”Strongday” och det värmde såklart i hjärtat. 

Tyvärr fortsatte jag springa springa ryckigt och för snabbt eftersom jag enbart fick fram farttiden efter varje avklarad kilometer. Tänkte att det här loppet ändå var förstört tidsmässigt och försökte istället lägga allt fokus på att hitta positiva känslor. Har inget minne av centralen och Torsgatan men på toppen av Odengatan tjoade Elin och Tove på mig och jag blev för första gången i loppet glad på riktigt. Lite längre ner stod fler kollegor och hejade, tacktack!

Sedan varvades Stadion och strax därpå stod mamma, Jocke och Johan med fina skyltar och energi. Förklarade att jag var uttråkad och att det här inte alls var en stark löpardag – var tusan var glädjen som jag känt i löpningen sedan snön smälte? Inte var den med mig igår. Fick pepp och stack ut på Djurgården, vid 21 kilometer stod Daniel och pappa och servade mig dricka. Satte på Filip & Fredriks podd – nu under Djurgården skulle allt vända känslomässigt bestämde jag. Här började det även spöregna.

Jag kände mig stark när 25 kilometer passerades och log inombords åt att kroppen inte kändes sliten. Plötsligt dök Mia från Running Sweden/Access rehab upp och sprang med mig en bit. Jag sa till henne ”säg något snällt!” Hon: ”det ser ut som du inte sprungit mer än fem kilometer, din kropp ser pigg ut”. Log lite åt att dagens första lögn kom – men fick energi. Började springa med en tjej som höll lite för högt tempo, sket i det eftersom jag slutat bry mig om tider, jag ville bort från Djurgårn och då var det bara springa som gällde. Efter ett tag började hon gå och jag peppade henne då att fortsätta men när jag gick på toa försvann hon.

Det var skönt att se Strandvägen men jag hade nästan kommit fram till att bryta. Inte för att jag var galet trött utan för att jag från kilometer tre inte haft kul. Kom fram till att jag skulle vara nöjd med mig själv även om jag gick av eftersom jag tycker träning ska kännas skoj. I Kungsträdgården härjade speakern ”Go Annika strongday” så där var det ju bara mala på, sedan gick jag en liten bit men då kom tjejen jag sprungit med på Djurgården och daskade mig i rumpan och så var jag igång igen.

Vid slottet stod mitt ena supportteam och hejade och nu hade även Malin, aka peppen 1, anslutit sig. Sa att jag nog tänkte bryta eftersom jag var uttråkad men det var ju såklart inte ett alternativ för dem. Gick nästan hela Söder Mälarstrand och var dyngsur men inte speciellt kall. Vid Västerbron stod mitt andra supporteam och jag fick mer energi plus pepp från Erika som sa att det nu var så nära att det bara var att bita ihop.

Så var jag på min ö igen och här stod några tjejer och skrek Strongday igen, tack snälla! Gick vid Stadshuset och då härjade såklart speakern om mitt bloggnamn igen, men jag kände mig snarare som weakday! Vid centralen hade jag fått nog: tusan så tråkig dag det här var. Valde att gå ner i tunnelbanan för att åka till stadion. Mötte Caroline som bara: har du brutit? ”Ja” hör jag mig själv säga och så var det inte mer med det. Men så kom en TSM:are och ifrågasatte allt. Fråga mig inte hur det gick till men helt plötsligt är jag uppe och springer igen, man är inte svår att övertala..tydligen!

Efter 40 kilometer ser jag Kenth igen och jag ber honom springa med mig, tack – jag hade gått om du inte varit där. Min kropp kändes fortfarande okej vilket var fantastiskt. Sedan såg jag Stadion och så var man plötsligt inne på upploppet. Hörde pappa skrika och hann tänka att det var betydligt mer folk på läktarna detta år trots att det spöregnade nu med. Sprang över mållinjen och kände bara ”skönt – nu är det över”. Klart jag var lite glad, men hade mest en känsla av likgiltighet. Det här var inte min dag eller mitt lopp, tyvärr.
 

Fick medalj, kramar och värmefilt. Trapporna ner till Östermalms IP var inga problem (orkar inte ens visa bilden när jag går i dem förra året - där har vi smärta) och så träffade jag Ida och Annie som också kommit i mål.

Sedan var det raka vägen hem till hotellet – och vilket rum vi fått: himmelssäng, kakelugn och ett badkar som jag satt i länge samtidigt som jag smuttade på champagne och åt frukt och praliner. Där och då mådde man jäkligt gott vill jag lova! Vid nio gick vi ut och åt, jag gjorde en Annie och kände bara sug efter sallad så det fick det bli. På rummet blev det sedan segerchokladen (som jag haft i mitt skåp sedan april) och lite tv innan vi somnade.

Det jag är mest nöjd med är helt klart min kropp. Att den höll och kändes okej under hela loppet är någonting jag aldrig trodde. Däremot är jag besviken över min känsla i kroppen. Tiden struntar jag i, visst klådde jag förra årets tid och hade förmodligen sprungit ännu bättre med fungerande teknik och mindre härj i tunnelbanan - men det är ändå känslan i kroppen som gör loppet till ett negativt lopp. Jag hade helt enkelt inte kul och var rejält uttråkad efter bara någon kilometer och det trodde jag aldrig skulle ske. Synd - för jag hade förutsättningarna med lång förberedelse plus mycket support på plats.

Så blir det några fler maror framöver? Nej – som det känns just nu. Visst är jag lite sugen på Berlin marathon men just nu ser jag fram emot andra distanser och typer av lopp. Men att veta att man kan dra av en mara utan att få ont i kroppen, det är en riktigt fin vetskap.

Författare Annika - strongday.se

Kommentarer (16) Trackbacks (1)
  1. Starkt gjort att du kom runt trots negativa tankar! Heja dig Annika!

  2. Grymt bra jobbat! Inte kul när kroppen inte vill.

  3. wohoo så jävla grym du är annika som gång på gång besegrade tankarna på att bryta och som gick i mål pigg och (well, typ) glad. nu gör vi kul grejer framöver!!!

  4. Hatten av för dig som trots negativa tankar, trilskandes klocka och tur ner itunnelbanan ändå bet ihop och tog dig i mål. Gör nu något kul!!

  5. Jag skrattar och gråter omvartannat… Alltså, fattar du hur starkt det är att först bryta och sen ta sig samman och komma tillbaka och FULLFÖLJA!? Du är ju helt makalös Annika!

  6. Tycker du är allt annat än ”weakday” som tog dig i mål trots allt! Det är alltid grymt peppande att läsa dina inlägg.

  7. Tycker du är allt annat än ”weakday” som tog dig i mål trots allt! Det är alltid grymt peppande att läsa dina inlägg.

  8. Du vet att jag är sjukt stolt över dig. Och att du klarade av detta men din slutkommentar är kanske inte riktigt helt sanningsenlig: ”Att veta att man kan dra av en mara utan att få ont i kroppen, det är en riktigt fin vetskap.” – du har ju ändå tränat i över 6 månader för att ”dra av maran”. :)

    Kan nog vara klokt att fundera på om kanske andra distanser är mer peppande, roligare eller bara intressantare för dig att springa.
    Halvmaror är ju t.ex. över fortare och lättare på ett sätt att motivera! Sen har vi ju Tjurrus, Tough Viking och annat kul :)

  9. Jag är skyldig till att ha ropat Strongday vid stadshuset. Tappade bort ditt namn ur minnet men kom ihåg bloggens namn när du sprang förbi. Din satsning inför maran har gjort mig inspirerad. Nästa år ska jag springa Sthlm Marathon. Tack för inspirationen!

  10. Sjukt starkt jobbat Annika! Grymt pannben, och grymma ben! Bara ännu mer cred till dig att ta dig runt såhär än om allt gått som en dans!

  11. Pilla: Tack, och grattis till ditt lopp!

    Miranda: Nej, inte kul alls men som tur var är kroppen oftast på g!

    Träningsglädje: Ja, mer kul!

    Lotta: Tack för peppen!

    Helena: Man har inget omdöme under maror. Skönt (och tur) när andra tar ens beslut!

    Jenny: Tack snälla!

    JockeP: Jag menar att det är skönt att veta att man kan springa mara om man nu vill. Men självklart måste jag fortsätta springa OM jag skulle ville fortsätta med maror.

    Maria Ekdahl: stort jäkla tack! Hörde ”stronday” precis när jag sprungit förbi det men blev glad ska du veta! Kul att du finner inspiration till maran trots att jag hade en tung dag ;) Kul att du bestämt dig – se till att börja i tid!

    Nina: Tack!

  12. Blä en så trist upplevelse – men du – STRONG är just vad du är, och alla har rätt att ha sämre dagar. Tänk att du tog dig i mål! Snyggt!

  13. Är sjukt imponerad av att du tog dig runt!

    Men kör ”kul” i framtiden! Roliga inramningar och sköna sträckor! :)

    Tror själv att jag ska springa halvmaror, känns inte för långt… ;)

  14. Jag kan säga att jag höll andan för alla som jag visste skulle springa i lördags – det är inte bara en fysisk resa, utan hela den här biten hur det faktiskt känns, och att du inte hade kul, är ju förstås supertrist. Men jag brukar säga att man alltid lär sig något, och din lärdom var ju att du faktiskt har en stark kropp. Att sedan klockan strular, det inte känns bra, och annat som stör, bleknar i jämförelse med din strongdaykropp! Som du byggt upp under hela våren. Det kan man kalla en mara bara det!

    Några ostrukturerade tankar från mig! Bra jobbat! Och då menar jag från första träningen till slutmålet!

    Emilia

  15. Tack för att du delar
    Lite sugen blir man ju ändå
    Och tänk att du gick upp från tunnelbanan igen :0
    Vilket hotell?

  16. Aka: Hotell Kung Carl, det mysigaste hotell jag bott på än så länge. http://www.hotellkungcarl.se/


Kommentera