Have a STRONG DAY!
29Okt/1210

Race report: Run to the beat

Vilken Londonhelg! Inför gårdagens halvmara värmde vi lägligt nog upp med tio timmars shopping under lördagen, benen var med andra ord inte de piggaste när jag och Jocke tog tunnelbanan till O2 arena igår vid åttatiden. Vi konstaterade att vi förberett oss väldigt dåligt då vi ätit en urusel hotellfrukost bestående av rostat bröd, dessutom hade vi knappt koll på banprofilen och ingen egen energi fanns i våra fickor - men så hade vi ju sagt att Run to the beat skulle vara ett upplevelselopp också.

13 miles, eller 2.1 mil, stod på schemat och längs vägen fanns 14 stycken scener med livemusik. Efter att vi bytt om till våra matchande Sverigekläder blev det lite snabb uppvärmning  innan första startskottet gick klockan 09.45. 18 000 sugna löpare var redo och vi var två av dem. Jag hade övertalat Jocke att vi skulle springa tillsammans till första scenen innan han kunde sticka iväg och det var fint att starta vårt första utlandslopp ihop.

Men jag kände rätt tidigt att det här inte var min dag. Lätt huvudvärk, tunga ben och väldigt mycket tankar på allt som man absolut inte ska tänka på när det är loppdags, exempelvis jobb och att flera av mina anhöriga just nu ligger på sjukhus/är skadade. Försökte tänka positivt och att jag under Stockholm marathon känt mig väldigt pigg fram till 18 kilometer - men det gick inte riktigt, här kände jag mig istället väldigt trött redan efter fem kilometer.

Det jag ångrar mest med hela loppet var att jag inte hade musik med mig. Jag tänkte att det inte skulle behövas eftersom Run to the beat är ett musiklopp, men där tog jag verkligen fel. Visst var de fjorton scenerna där men den musiken hörde man i 30 sekunder sedan var det långa, raka, sega sträckor som var helt tysta, där hade musiken hjälpt mig enormt.

Den första vätskekontrellen med energidryck var väldigt pampig då den var inne på en militäranläggning där militärer stod och slog på trummor. Därefter kom Ha-ha road och den vägen hade jag ju sett fram emot. Kände mig starkare och sprang om en hel del britter som hela tiden fick chips från de anhöriga längs vägen, lite skoj tyckte jag.

Helt plötsligt var jag halvvägs men här började också en riktigt seg raksträcka. Blev sur över att jag inte hade med egen energi, det är ju inte så att min kropp är van vid långpass direkt. Kände mig så trött att jag efter ett tag tog upp en slängd poweradeflaska från marken för att jag behövde energi (som jag blivit trackad för det efteråt!). Tog några rejäla klunkar och försökte hitta ny energi. Vi sprang ut på något blåsigt fält och fick lite "Go Sweden"-kommentarer som gjorde att jag orkade vidare.

Vid National maritime museum (11 miles) sprang vi ännu en gång som ett U så att man mötte alla som redan varit nere och vänt. Tungt kanske en del tycker, här var det snarare tvärtom. Riktigt mycket skrikande folk och längst ner stod även en DJ och pumpade grym musik. Tänkte att det bara var två miles kvar innan jag skulle få sluta springa - längtade. Och helt plötsligt såg jag O2 arena och stapplade över mållinjen där Johan, Daniel och Jocke stod. Var så trött att jag inte ens orkade bjuda på ett leende till kameran - det säger en hel del om min förberedelse till detta lopp.

Sedan gick allt rätt snabbt. Av med chip, hämta medalj och väska, snabbt byta om utan att duscha för att vi skulle hinna med planet hem till Sverige, in med energi och så på tbanan för att sedan ta tåget mot flyget. Flyga till Skavsta, åka bil till Stockholm för att äntligen (tio timmar efter målgång) få duscha och vila lite på riktigt.

Och hur det egentligen gick på loppet? Bra! Jag har ju aldrig sprungit en halvmara och inte kört ett enda långpass efter maran och min skada, självklart skulle loppet inte kännas lätt. Nu tog jag mig i mål, på en helt okej tid och det viktigaste av allt - jag är hel. Att jag även tidsmässigt klådde en modeprofil som är en periodare när det kommer till träning var också ett av mina mål, så visst ska jag känna mig nöjd även om det var 21 tunga kilometer.

Tusen tack till världens bästa Johan för alla bilder från loppet. Här är några favoriter:

Författare Annika - strongday.se

Kommentarer (10) Trackbacks (1)
  1. wohoo! grattis!!! var det ett kul lopp då? nåt du rekommenderar??

  2. traningsgladje.se: Frågar du min brorsa så tyckte han att det var kul, jag hade det lite för tungt för att uppleva det roliga. Hade hajpat upp det rätt mkt och blev så överraskad när det var så ”lite” musik när jag trodde musiken mer eller mindre skulle avlösa varandra hela tiden (vet inte hur jag tänkte). Jocke tyckte det var lättsprunget och bra stämning, jag tycker andra lopp jag sprungit varit betydligt roligare!

  3. Snyggt jobbat snabbAnnika!
    Du såg ungefär likadan ut efter Stockholm Marathon som du gör på din ”efterbild” ;-)
    Ingen trappa?

  4. Jörgen: haha skillnaden är väl att jag gick minst 50 trappsteg i Londons tbana efter loppet o 70 till för att komma upp i min lya på kvällen. Nemas problemas faktiskt! :)

  5. 10 timmars attack-shopping låter faktiskt jobbigare än en halvmara. Jag skulle varit gråtfärdig efter 6-7h och beklagat mig över blödande fotsulor, sned rygg och ryckiga rulltrappor efter 9h. Bra jobbat båda dagarna således!

  6. Rickard: haha ja klart att shoppingen påverkade, men det är inget jag ångrar ;) så grymma priser i London!

  7. Grattis!!! Härliga bilder och snygg medalj!

  8. GRYMT jobbat med tanke på din skadehistorik i år. Var stolt Annika – det är du mer än värd!

  9. Grattis till halvmaran! Är detta ett lopp som du rekommenderar? Bra stämning runt banan?

  10. John: Jag vet inte riktigt vad jag tycker, jag hade en rätt dålig dag när jag sprang. Men min brorsa tyckte loppet var kul och bra för pers då det var relativt flackt (tyckte han!). Jag tyckte det var bra organiserat och varm stämning bland folket trots att det inte var så mycket prat längs banan men jag hade det lite för tungt för att säga: åh så kul det var!

    Helena: Tack fina du!!

    Camilla: Tack, borde såklart ha kört gult nagellack, eller rosa, istället matchade jag med det grå vädret!


Kommentera