Have a STRONG DAY!
3Jun/1222

Stockholm Marathon – I made it!

Sitter här dagen efter och fattar fortfarande inte att jag lyckades ta mig igenom 42 kilometer igår - jag som ibland brukar bli trött och ha problem med 5 kilometer, och som inte har sprungit längre än 10 kilometer i år. Är otroligt nöjd med stora delar av loppet men tar det från början. Stockholm visade sig INTE från sin bästa sida, regnet vräkte ner och det blåste extremt. Laddade upp med äggmackor med hade svårt att få i mig, var så pirrig i magen. Hade egentligen tänkt springa i t-shirt och löpartights men bestämde mig sedan för att slänga på en långärmad + löparväst, det visade sig vara bra.

1.På väg till starten i ett dyngsurt Stockholm 2. Inget lopp utan stenarna! 3. Hade varje kilometertid som ett armband. 4. Vi innan starten.

Vid starten trängdes alla under träd, partytält och längs huskanter för att undvika så mycket regn som möjligt, men det var i princip omöjligt. Redan innan man kom till startfållan var man blöt. När starten väl gick 12.10 var det lite svårt att komma igång på grund av allt folk men jag hittade rätt snabbt ett tempo som kändes att "det här går så sakta att jag nog kommer kunna hålla det hur länge som helst". Strandvägen, slussen, söder och Västerbron gick som en dans, sedan kom vi till Norr Mälarstrand och det är ju mina hoods vilket gav ännu mer kraft. Vid Vasagatan stod världens bästa Malin och matade i mig choklad och energi!

Efter 12 kilometer kändes kroppen stark stark stark!

Sprang vidare genom stan men hade stora musikproblem, redan vid 3 kilometer hakade musiken upp sig och satte varje låt på repeat vilket innebar att jag under loppet hörde på TRE låtar (Toxic med Britney km 3-15, Stay med Tooji HELA Djurgården och sedan 40 sekunder på Levels med Avicci km 26-42. Rätt irriterande ja!).. Hur som vid 18 km insåg jag att jag knappt var trött och fortfarande kände mig pigg, det hade jag aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig. Höll koll på varje kilometer via mitt armband och låg alltid rätt i tid. Kände mig galet pigg och laddad.

Sedan kom Gärdet och Djurgården. Vinden piskade i ansiktet, ingen stod och hejade, hade norsk schlager i öronen på ständig repeat, var dyngsur och började inse att jag låg efter i tid. Redan här började huvudet snurra eftersom jag nu ser att jag inte alls låg efter utan faktiskt gjorde Djurgården riktigt bra tidsmässigt. Jag tänkte hela tiden "Jag vill inte vara här, bara jag kommer från Djurgården blir det bra". Alltså sprang jag så det snabbt skulle vara över, gick endast i en backe. Hade satt som delmål innan att om jag klarar 28 kilometer kommer jag klara loppet. Därför var det otroligt skönt att komma tillbaka till Strandvägen och se skylten som hintade om 28!

Men jag började bli trött, låren kändes stumma, höger höft strejkade lite och helt plötsligt gick 5.30-farthållaren om mig. Psykiskt jobbigt eftersom det var tiden jag satsat på. Ville börja gå, men tillät mig inte. Sprang om en hel del folk. Började tänkte att de som jag springer om också siktar på att komma in i mål, och om jag bara kommer om dem så är jag safe. Malin dök upp igen och jag fick fram hur trött jag var. Slussen kom och tempen visade 3 grader, fortfarande spöregn. Nedförsbackarna gjorde ont! Söder mälarstrand, varv 2, var vidrigaste sträckan på hela loppet. Dels tog den aldrig slut, dels blåste det något extremt. Folks kepsar flög, allas regnskydd lät galet högt, många började bryta. Själv började jag inse att jag nog inte skulle hinna i mål.

Västerbron kom och även den här gången tyckte jag inte den var så farlig. Däremot tog orken slut helt vid Norr Mälarstrand. Varvade gång med löpning och trots att det var skönare att springa orkade jag inte alltid. Började tänka på alla vänner och familj och blev känslig. Helt plötsligt stod Malin där igen och frågade hur jag mådde, höll på att börja gråta men fick höra att jag såg fräsch ut så fortsatte. Började dividera med andra löpare om vi skulle hinna i mål, insåg att jag inte skulle hinna - sjukt jobbig känsla.

MEN sedan fick jag en nytändning, för vid stadshuset stod min chef och hoppade, skrek, gjorde vågen och tjoade. Hennes dotter var med och gav mig godis och så sprang de med mig en bit. Så fina människor! De lovade att jag skulle hinna i mål men jag visste att de sa så eftersom de inte kan säga något annat. 8 kilometer kvar och nu var det verkligen inte kul. Passerade centralen för sista gången och sedan Torsgatan där det också var blåsigt och uppför. Hade en timme kvar innan målet stängde och 4 kilometer kvar att springa, trodde aldrig jag skulle hinna (huvudet var inte med mig helt klart!).

Sprang om en äldre herre med en tröja där det stod "15 marathon på raken", tänkte att han om någon borde veta vad han gör och räknar helt klart med att springa i mål. Kände mig lite lugnare men inte säker på något. 3 kilometer kvar och jag var trött. Helt plötsligt dök Pernilla upp och sprang med mig tills jag nått 40 kilometer. Tack tack tack, hade gått om du inte var med! 2 kilometer kvar och jag började snacka med några lirare som sprang i samma tempo som jag, insåg att om jag inleder diskussion måste jag springa med dem. Gick hur bra som helst och vips så såg jag stadion och helt plötsligt var jag inne på målrakan och hörde Malin skrika igen!

Helt jäkla overklig känsla att komma i mål. Blev gråtig och glad på samma gång, jag hade klarat det! Fick kramar, medalj och stapplade sedan till väskuthämtningen. Vet inte när jag hade så ont i benen senast, kom inte framåt, varje steg smärtade, var galet kall.

1. I made it!. 2. Glad tjej i mål!. 3. Inte lika glad tjej försöker stappla ner för trappan. En tant ville gå upp samtidigt och också hålla i räcket, jag spände ögonen och sa "tänk inte ens tanken, jag kommer inte släppa det här räcket".

Haltade tillbaka till hotellet och längtade efter en varm dusch. Frös, skakade och var så ynklig att jag inte visste var jag skulle ta vägen när jag kom fram. Sen gick jag och Jörgen (som fick 50 minuters bättre tid i år än förra!! hurra för dig!) till Griffins och tog en rejäl hamburgare med vin/öl innan vi kollade tv4:as marasändning i efterhand (vilka nördar vi är!). Har inte kunnat sova i natt och klockan 5 imorse tog jag ett varmt bad, så skönt för benen. Sedan blev det hotellfrukost och jacuzzi. Grymt skön dag!

Är så otroligt stolt och glad över mig själv och min insats. Det jag nog är mest stolt över är att jag höll så jämnt tempo, att jag orkade springa nästan hela tiden och självklart - att jag klarade det. Men jag kan inte låta bli att tänka på att om jag kom in på 5 timmar, 30 minuter och 53 sekunder nu, utan att ha tränat till maran och med en förkylning i bagaget - vad skulle jag då få för tid om jag springer igen och har tränat till det. Fortsättning följer.. eller inte. Nu ska jag vila, vila och vila. För på torsdag springs Blodomloppet med jobbet! Känns som en baggis i dagsläget!

Tack för alla fina sms, samtal, ord, kommentarer och hälsningar! Ni är bäst! Har läst och sugit åt mig av precis allt!

Författare Annika - strongday.se

Kommentarer (22) Trackbacks (2)
  1. SÅÅÅ STAAARK!!! Är så überimponerad så det finns inte på kartan. DU ÄR BÄST!!!
    Världens största grattis till dig. Malin, Pernilla och chefen+dotter – världens bästa pepp, i really like :D

  2. så jäkla coolt annika! du ser – man kan verkligen! begränsningen sitter bara i huvudet. och vilket jäkla huvud du har – INGA begränsningar där inte!!! söder mälarstrand tar för övrigt aldrig slut, oavsett väder. en skitstrand! lev på detta länge, länge nu!

  3. Åh, men jag blir ju nästan också gråtig nu. Duktiga, duktiga du! Man ser verkligen på bilden där vid trappan att du var helt slut. På bilden där du får medaljen ser du ju hur pigg som helst ut. Är det så tight med tiden alltså, att man kanske inte kan hinna? Jobbig känsla… stressigt.
    Skrattar lite åt dina låtar som hakade upp sig, gud så jobbigt! Jag hade nog tagit ur lurarna och sprungit utan musik i så fall.
    Grymma, duktiga, bästa, coolaste, modigaste Annika! Hurraaaa!

  4. Så jäkla grymt Annika!! Jag är stum av beundran. Du är min idol från och med nu – jag ska fanimej tänka på dig när jag springer i juli. Kram

  5. Vilket lopp du gjorde! SÅ imponerad! Visar helt klart hur mycket som sitter i huvudet, heja!

  6. Min hjälte! Du är helt otrolig kvinna! Vi måste skåla i champagne!

  7. Grymt impad! Bra jobbat!

  8. GRATTIS! Väldigt roligt att läsa din berättelse och jag är impad!

  9. Johan: Tack snälla, för att du alltid tror på mig!

    Sara: Bra att vi nu bestämt att vi håller oss borta från Söder Mälarstrand för alltid! Du kommer klara Tjejmarathon galant!

    Camilla: Åh vad glad jag blir av dina ord!!! Körde helt tyst några kilometer också när musiken la av, men gillar att springa till musik mer!

    Lotta: Åh vad jag just nu är glad att jag inte ska springa i juli, mina ben är mosade. Men ska dit och heja och ser jag dig skriker jag!

    Malin: Ja, visst sitter det mesta i huvudet. Tack!

    Jessica: Woho, gärna. Älskar bubbel!

    Suzan: Tack!

    Annika: Tack så mycket!

  10. Det här kändes som att läsa om mig själv! Jag sprang också maran igår på nästan exakt samma tid, jag ville också bort från Djurgården, Söder Mälarstrand var ett h-e, var rädd att inte hinna i mål och hade inte heller sprungit särskilt långt innan loppet (15 km). Också namnet förstås! Grattis till oss för vår prestation!

  11. Och jag då…din mamma! Jag är så stolt så stolt så jag har inte ord! Detta gav även mig energi fast jag inte var på plats…vilket inte känns varken rätt eller bra. Men jag var med dig ändå må du tro!! I varenda fiber av min kropp. Nu ska du vila och sköta om dig!

  12. Fruktansvärt imponerande och starkt gjort. Du är grym!!!

  13. WOW – du är min nya idol, så himla coolt att du fixade det, och att du fixade det så BRA!!

  14. Du är helt fantastisk Annika! Vart också lite känslosam bara jag läste :)
    Sjukt bra jobbat, helt galen, men sjukt bra.

  15. Oj vad grymt! Imponerad verkligen!

  16. Annika: haha vad festligt, vi skulle ha sprungit ihop! Grymma var vi i alla fall. Hur ont har du idag?

    Mammie: Vila it is! Snart ska vi springa lopp ihop också, ska bli superkul!

    Jörgen: Vi fixade det bra båda två!

    Sanna: Tack, jag är själv lite förvånad att det gick så lätt så pass länge!

    Alexandra: Tack!

    Jenny: Tack! Ser fram emot att få höra om dina utmaningar!

  17. Kanontjej och kanonlopp, vilken grej! INGET kan stoppa dig nu! Kram!

  18. Underbar återberättning, du får mig att fundera på om jag, kanske, en dag också ska prova ett maraton!

    Grattis till en enorm prestation och njut av att vara en fin förebild.

  19. herregud vad imponerad jag blir och sjukligt inspirerad!!
    Blir lätt rörd och samtidigt så taggad på att oxå någon gång springa en mara!

    ASbra jobbat!

  20. Uppochhoppa: Precis, nu känns det verkligen som inget kan stoppa en!

    Fröken Fräken: Tack! Det tycker jag absolut att du ska satsa på, vilken kick! Klarar jag det klarar vem som helst det bara man har vilja vilja vilja!

    Felicia: Tack snälla! Klart du ska, jag har själv börjat kolla på om det finns några roliga maror utomlands, fick nog av det svenska vädret i lördags! ;)

  21. HEJA HEJA HEJA!!!
    Jag förstår PRECIS hur du kände! Kom in på 5.34 och med maginfluensa, skada mm… men fy fasen vad skönt att klara det och hur bra kan man bli om man är frisk liksom ;)
    Galet bra jobbat! Vädret var totalt emot oss! Och gärdet/djurgården var hemskt! Det var ännu kallare för oss som låg på slutet så WELL DONE!!!!


Kommentera